När vår omtanke missar målet

boy-447701_1280

Ibland gör du saker för att vara snäll, omtänksam, göra livet lättare för någon annan. Men egentligen har det inte varit till någon hjälp utan bara gjort ont värre. Det kan rent av vara så att vi inte riktigt förstår vad vi gör för fel. Det kan behövas ett speciellt ord som fångar vår uppmärksamhet och gör oss medvetna.

Jag ska berätta om ett sådant speciellt ord.

Ibland stöter vi på ord som är nya och obekanta för oss och vi inser att de kommer att inta en särskild plats i vår ordlista. Det kan vara ord som får saker och ting att falla på plats eller som förklarar något vi tidigare inte varit i stånd att beskriva för oss själva. Innebörden av ordet blir som en punkt på en radarskärm, det säger att det finns något där ute som vi tidigare missat.

Ordet jag tänker på är diskonfirmera. Smaka på det – diskonfirmera – man hör direkt att det är något obehagligt.

Diskonfirmera är motsatsen till konfirmera (som ju betyder att bekräfta). Sammanhanget ordet förklarades i var när någon berättar för dig om sina obehagliga känslor och du i en anda att vilja vara snäll och lätta på bördan säger: – Nej så ska du inte känna.

Vi tar det en gång till för att det ska bli uppenbart hur tokigt det är.
En vän berättar t.ex om ett misstag som denne gjort och avslutar: -Jag känner mig så ledsen.
Du förstår att det känns tungt och vill vara hjälpsam och säger: -Nej känn inte så.

Du har precis diskonfirmerat din väns känslor. Det är som att du inte vill erkänna eller tillåta den personen att känna som denne faktiskt gör. Eller som att du förringar den andres upplevelse av sina känslor.

Visst låter det hemskt, att diskonfirmera någons känslor. I alla fall reagerade jag starkt, kanske för att jag själv har varit där, på båda sidor.

Att inte förväntas känna det du faktiskt känner

För många år sedan genomgick jag en skilsmässa. Skilsmässor är en del av livet och ibland oundvikliga och helt nödvändiga. Jag ville skiljas, jag hade startat processen som skulle avveckla och avsluta det som hade varit ett lång liv tillsammans.

Jag har aldrig tvivlat på att det var det rätta valet men under några år som följde kunde jag känna dålig samvete och olust inför tanken på det lidande skilsmässan åsamkat min före detta.

Det fanns en bild i hennes föräldrars fotoalbum på henne som liten flicka, kanske fem-sex år. När jag tänkte tillbaka på det liv vi hade haft tillsammans var det ibland denna bild som dök upp samtidigt med tanken att hon inte fick det liv hon hade önskat sig. Det här fick mig att känna en skuld och när jag berättade om detta för mina vänner diskonfirmerade de mig genom att säga att jag inte skulle tänka och känna på det sättet, att det inte var mitt fel, att mitt ex också var delaktig bla,bla,bla.

Jag kan inte påminna mig om att det var någon som bad mig berätta mer om hur jag kände, och som tillät mig ha de känslor jag hade. ”-Neeej så ska du inte känna.”

Det var viktigt för mig att prata om det. Jag ville inte vifta bort mina känslor av skuld utan istället blotta dem och visa, för mig själv, för andra att jag förstått och erkände min delaktighet i det lidande som blivit följden av mitt val.

Jag skriver inte detta idag för att klandra någon, det är inte min intention att ge någon dåligt samvete även om det sker. Jag har själv diskonfirmerat, pratat om något annat, tittat bort eller hållit mig undan – och jag ber om ursäkt för det.

Det finns säkert många skäl till att vi diskonfirmerar varandra på det här sättet. Att vi är dåliga lyssnare är kanske det enklaste svaret. Kanske klarar vi inte av att hantera starka känslor av det här slaget, både andras och våra egna? Eller är undvikandet ett sätt att omedvetet skydda sig för att inte bli påmind om sina egna mörka minnen?

Så varför skriver jag om detta? Nyligen läste jag ordet diskonfirmera (och dess innebörd som förklarad ovan) i en bok och det kändes angeläget att dela med sig av det. Ordet slog ner som en meteorit och skapade en krater i mitt medvetande. När jag går fram till kanten och tittar ner för att se efter vad det förde med sig såg jag mig själv och hur jag kan vara dålig på att lyssna och ta emot andras känslor.

Denna brist hos mig har jag varit medveten om sedan tidigare men det var något med själva ordet diskonfirmera som gav den medvetenheten ett obehagligt ansikte.

När jag satte mig för att skriva den här texten var det mina upplevelser efter skilsmässan som dök upp, förmodligen för att det var där och då jag starkast upplevde effekten av att själv ha blivit diskonfirmerad.

Det slår mig nu att jag har läst den boken tidigare då den ingick i en kurs i konsten att lyssna och föra samtal. Men den gången syntes det inte på radarn, jag uppfattade det inte, troligen för att det var långt innan jag skildes och jag därför inte hade någon egen upplevelse av ordets innebörd som jag har nu.

Så kan det vara med ord och människor.

Mario Bosson

Läs mer om konsten att lyssna.

_________________________

Mario

Dela / Maila / Skriv ut
  • Facebook
  • TwitThis
  • LinkedIn
  • Google
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!